Neanderthal

I livet finns en balans som säger att alla "trånar" efter andra men i olika proportioner. För att vara mer specifik...

När jag var liten, ca 8-9 år så gick jag i samma klass som en kille. Av någon anledning så var han en av dem som många ville leka med, och så även jag. Men han var inte lika intresserad av att leka med mig.

När jag kom upp i tonåren svängde förhållandena och jag tror, med risk att låta självgod, att det var åtminstone ett par killkompisar som gärna umgicks med mig men jag inte var intresserad av deras umgänge.

Denna ständiga balans i obalans verkar följa en hela livet, åtmistone mig... Så när som på några nära stående vänner så finns det dem vars umgände och sällskap jag "trånar" mer efter, än vice versa.

Och jag vet att, med risk för att låta självgod igen, att det finns någon som kanske vill dela mitt umgänge med mig mer än jag anstränger mig till med dem. Jag ska iallafall försöka anstränga mig till att prioritera att umgås mer med dessa eftersom de åtminstone visar sin uppskattning av mitt sällskap, och varför skulle jag inte träffa dem?