Neanderthal

I början när barnen var små så brukade jag klänga i trappen, hoppa upp och ner i soffan och hoppa runt på stolar och bord medan jag gav ap-liknande läten ifrån mig. Och ungarna fullkomligt älskade det!

Nu förtiden så ägnar jag mig mer åt att göra dem osäkra och rädda så jag spriger runt ibland och låtsas till min stora förtjusning och barnens stora förtret att jag är en levande död - en zoooooombie.

Igår när det var nattadags för barnen så vankade jag av och ann i mörkret uppe på barnens rum och skrämde deras lekamen kritvit. Jag hade precis sängt dörren inne i Novas rum, fått Nova att gå med på min djävulska plan, och stängt in mig i hennes garderob.

Neo kommer in med ett svärd i högsta hugg och börjar sondera terrängen. Genom glipan mellan dörren och karmen ser jag hur det lilla pojkebarnen sakta och säkert går in i rummet intet ont anande om vad som lurar i sin storasysters garderob samtidigt som hans självförtroende växer med varje steg.

Jag hör honom säga "Pappa, jag vet var du är!" och kan konstatera att han inte har den blekaste aningen om vad han pratar om. När jag inte längre ser honom så sliter jag upp dörren och stöter ur mig ett avgrundsvrål som säkert skulle få Yetis bleka päls att bli transperent.

Pojken ifråga hoppar rakt upp, svärdet vajar som ett långt grässtrå på en åker och han skriker för
full hals "Aaaaaaaahhh-aaaahhhhhhh!", och springer däifrån och in på sitt rum.

Vi skrattar åt saken och börjar varva ner för att förbereda snar djupsömn. Den gode modern kommer in på hans rum och vi säger alla god natt. När jag hunnit två steg utanför Neos rum och får en konstig känsla i kroppen så kliver min äldsta dotter från mitt första äktenskap fram och skriker "Buh!"

Jag blir så jäv-a rädd att jag får lust att slita ur mitt hjärta, köra upp det på en gaffel och lägga det i frysen i avvaktan på att det ska sluta bulta frenetiskt. Helvete vad hon kan skrämmas!