Grattis till rekordet!
Det är inte så många som får slå ett rekord, än mindre bli omskriven om det. Och det är verkligen ett spektakulärt rekord att slå. Förmodligen med ett knivskarpt sinne, järnvilja, enträget slit och en gnutta (o)tur i bagaget.
Vi är många som är stolta över din prestation!
Skulle jag möta dig på vägarna i färd med att sätta nya rekord så skulle jag grattulera dig på mitt alldeles egna vis!
Ja just ja! För er som undrar vad jag dillar om...
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2476540.ab
Vi är många som är stolta över din prestation!
Skulle jag möta dig på vägarna i färd med att sätta nya rekord så skulle jag grattulera dig på mitt alldeles egna vis!
Ja just ja! För er som undrar vad jag dillar om...
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2476540.ab
En stel attityd
Idag har jag av naturliga skäl en ganska stel attityd. Det sliter och river under tröjan där bak på ryggen. Men annars är jag vid gott mod. Natten gick faktiskt bättre än då jag gjorde underarmarna. Då hittade jag inte en enda ställning som var skön att sova i. Inatt däremot så upptäckte jag att jag ligger mer på rygg och sover än jag föreställt mig.
Imorse innan det var dags att åka till jobbet så var det också dags att både tvätta och smörja. A ville inte och jag minns hur hon blev igår kväll så det var knappast något jag kunde kräva av henne hahaha!
Däremot har jag plågat syrran på jobbet!
Imorse innan det var dags att åka till jobbet så var det också dags att både tvätta och smörja. A ville inte och jag minns hur hon blev igår kväll så det var knappast något jag kunde kräva av henne hahaha!
Däremot har jag plågat syrran på jobbet!
Stor dag - många händelser
Största händelsen:
Nova fyller fem år. Hon vaknade till min, A´s och Neos skönsång med tårta på sängen och några paket. Fem år gammal. På nåt vis känns det som att hon borde vara mycket äldre eftersom det känns som hon funnits för evigt, och hon har ju så klart rotat sig så starkt i mitt hjärta.
Starkaste händelsen:
Körde framsida lår på Studion och det var ett riktigt skönt pass. Körde max-set på 80 kg i hacken. Körde sammanlagt fem set. Enbens benpress och gående utfall med hantel och avslutade med fyra set max-set i lårsträcken. Skönt pass fastän det var under något tidspress. Anders frestade dessutom med en inbjudan till träningsläger...
Smärtsammaste händelsen:
Så var tatueringen gjord. Se senare inlägg
Dagen avslutades med glass på Birsta City med barnen - mmmm... schmaschkens!
Nova fyller fem år. Hon vaknade till min, A´s och Neos skönsång med tårta på sängen och några paket. Fem år gammal. På nåt vis känns det som att hon borde vara mycket äldre eftersom det känns som hon funnits för evigt, och hon har ju så klart rotat sig så starkt i mitt hjärta.
Starkaste händelsen:
Körde framsida lår på Studion och det var ett riktigt skönt pass. Körde max-set på 80 kg i hacken. Körde sammanlagt fem set. Enbens benpress och gående utfall med hantel och avslutade med fyra set max-set i lårsträcken. Skönt pass fastän det var under något tidspress. Anders frestade dessutom med en inbjudan till träningsläger...
Smärtsammaste händelsen:
Så var tatueringen gjord. Se senare inlägg
Dagen avslutades med glass på Birsta City med barnen - mmmm... schmaschkens!
Stark mat, siliconpattar och kvitt eller dobbel
Ja vad låter det som? Ett helt normalt trettioårs-firande såklart. A fyllde 20+ igår och jag och Johan & Cola hade jobbat ihop en liten plot mot henne. Hon trodde att vi skulle äta hemma och hade på eftermiddagen fått veta att barnen skulle sova borta.
Vi bestämde att vi skulle åka till stan och äta. Vipps så dyker J & C upp oanmäld och våra snärjande planer kunde sättas i verk. Måltavlan var på plats, fällorna utplacerade. Nu skulle nådastöten delas ut!
Innan avfärd hotade vi med Wifsta/Östrand och bio, bowling och laserhall. Även sushibar var uppe på tapeten...
På väg in till stan så inmundigade vi varsin cider. Lagom tills vi skulle slå ner rövarna på restaurangen så hade min syn försämrats avsevärt. Vi beställde maten och allt verkade frid och fröjd. Någon klagade högljutt på att det blev både skinn och sedimentering på min första öl samtidigt som denna hela tiden skulle flasha sin förbaskat fina ny-pinade tatuering.
När vi hade ätit oss proppmätt på Lasuna nan och diverse kulinariska rätter och alcohol beverages så skulle vi än en gång ta hjälp av snorkfröken för att beställa efterrätt. Nu är det väl inte så att jag och A springer där flera gånger i veckan men hur ofta ändrar egentligen en restaurang sin meny?
Ta Ming som exempel. Det är mer än 15 år sedan jag åt där första gången. Ingenting, verkligen I N G E N T I N G har ändrats på Menyn där. Jo, man får inte längre röka där.
Hur som haver. Vi skulle beställa den förhandstippade favoriten Milky Way men snorkis sa att det inte fanns nån sån på menyn. A som fann sig jäkligt snabbt sa att vi kanske skulle få titta på menyn igen så vi inte beställde något som vi kanske inte skulle tycka om.
Snorkis kom med en meny och pep därifrån illa kvickt. Jag slog direkt upp sidorna med efterrätter och döm om vår övervåning när där står klart och tydligt att den finns. Vi hann knappt dra efter andan för att förbereda vår klagosång förrän nästa servitris dök upp och frågade om vi hade problem med Milky Way.
Efter att ha avklarat samtalsämnen som kränga försäkringar, etniska minoriteter och det aldrig inaktuella ämnet tatueringar så pröjsade vi kalaset och begav oss till Cooper, eller om det heter Copper & Co eller Storgatans Bar & Kök... Om detta tvista de lärde. Där beställde jag en kärringdricka och de andra beställde lite mer traditionella drycker. Då vi var klara så hade några i sällskapet uppmärksammat att servitrisen hade samma BMI som Barbie och ungefär samma kroppshydda. Under en ansenlig mängd minutrar så ägnade sig våra spritförgiftade neandertalhjärnor åt att avgöra huruvida hon var naturligt utrustad eller om det var siliconpattar.
Det lät sig inte dröja länge innan vi kunde börja häckla halva omgivningen. Vid bordet bredvid sitter sex killar, eller fem killar och en... Ja hon såg ut som en karl men skrattade som en kärring. Men mina pengar lägger jag på att det var en kille iallafall. När solen sedan hade sänkt sig bakom Norra Berget och vi blev påminda om att det var mer vår än sommar ute så bad vi Herr Ober om lite värme ur gasolvärmarna.
Om jag inte minns fel så var de exakt orden som kom ur A´s mun "- Är de här bara dekoration eller funkar de?"
Peabrain sa att han skulle slå igång dem alldeles strax. Men sedan är det det där med tidsbegrepp.
Hur länge är en stund? Två snartar och tre strax... Hur lång tid är en strax? Tre ögonblick?
Nåja. När vi hade beställt in och druckit upp ytterligare varsin öl så var det så dags att bege sig till nästa ställe. Genomfrusen som en direkt följd till att Peabrain inte hade hållit vad han lovat så var A nu ganska sugen på att få säga ett par sanningens ord till honom. Men han höll sig undan och tur var väl det för honom!
Vi tog ut en slant ur den där fantastiska luckan i väggen och avslöjade var vår kosa skulle styra.
På Casinot hade vi också så förbaskat roligt med alldeles för många "blogg moments" som A uttryckte det! A spelade en del Black Jack. I början fick hon lite goda spelartips från en herre som säkerligen inte var på Casinot för första, eller sista, gången. Det blev en del dricka och gamla återseenden - och inte minst styrdans a la Dirty Dancing i svettiga lokaler. Sedan spelade vi lite moderniserade Enarmad bandit där A vann 600 riksdaler.
Än en gång skulle hon ta plats vid Black Jack-bordet. Hon spelade..... jämnt. Vann, förlorade, vann, förlorade unt so weiter. Efter en stund så kommer en äldre karl och sätter sig bredvid.
A får två åttor och satsar på en split då karln säger "-Fränt!" Schysst reaktion, tänker jag. Varpå han nämner att det var fränt gjort igen. nu gick det skapligt. hon förlorade på ena handen och vann på den andra.
Då säger karln "- Är du dum i huvet?!"
Men det skulle snart visa sig att det var han som var dum i huvet efter att ha stått och lyssnat på croupiern i typ tjugo minuter älta "-Visa för kameran vad du menar!" Då vänder sig A sådär iskallt som bara hon kan och undrar om det inte är han som är dum i huvet som inte klarar den enkla uppgiften att vifta med handen.
Kvällen började lida mot sitt slut och vad passar inte bättre än ett flottigt mål på Max. På väg dit över gropiga byggområdesvägar, mitt i mörkret så möter vi en moped som står och varvar.
Jag brister ut och säger "- Kola! * ", på det mest dialektala sättet vi har. Nä, vaför då, svarar den kvinnliga föraren med en skrikig röst. Vi brister ut i skratt! Jag skrattar för att hela jag är glad som tokfan och över chocken att jag är så förbannat gammal. Vadå, finns det tjejer som kör moppe? Ja just ja, nu finns det ju såna där scooters med variator å allt. Innan vi skiljdes åt så fick vi senaste uppdateringen beträffande "kolning". Det är gubbigt!
När Johan fått sin och Colas mat så är det min tur. Medan jag står där så börjar han och Cola äta sina burgare. Just i stunden så känns det smått komiskt eftersom jag är något av en sloweater emedan Johan är en fasteater. Han signalerar att han börjar äta och det utbyts en hel del gester.
Men mellan oss sitter ett sällskap som tar jäkligt illa upp av att Johan ropar " Markus!" Tjejen i sällskapet vänder sig mot honom och frågar om Johan tror att killen bredvid henne heter Markus. Ja vissa är lättstött må man säga...
När vi sedan tror att vi ska kunna börja varva ner kommer ett nytt sällskap och sätter precis bredvid oss. En av tjejerna är full som en alika och verkar fått ögonen på Johan. Om det är resultatet av hans attraktiva nuna eller lyckan över att hon lyckas fokusera blicken får vi hålla osagt. men jag såg nog att Cola kokade av svartsjuka ett litet tag där hahaha!
I stora drag - en satans förbannat jävla skitlyckad eftermiddag och kväll!!!
* = Kola [kåå:laa] (med ett L långt ner i gommen) Att låsa fast sitt hjuldrivna fordon med bromsarna och rusa motorn i varv för att sedan släppa koppling och på så vis frammana att det eller de drivande hjulen börjar spinna på in plats
Vi bestämde att vi skulle åka till stan och äta. Vipps så dyker J & C upp oanmäld och våra snärjande planer kunde sättas i verk. Måltavlan var på plats, fällorna utplacerade. Nu skulle nådastöten delas ut!
Innan avfärd hotade vi med Wifsta/Östrand och bio, bowling och laserhall. Även sushibar var uppe på tapeten...
På väg in till stan så inmundigade vi varsin cider. Lagom tills vi skulle slå ner rövarna på restaurangen så hade min syn försämrats avsevärt. Vi beställde maten och allt verkade frid och fröjd. Någon klagade högljutt på att det blev både skinn och sedimentering på min första öl samtidigt som denna hela tiden skulle flasha sin förbaskat fina ny-pinade tatuering.
När vi hade ätit oss proppmätt på Lasuna nan och diverse kulinariska rätter och alcohol beverages så skulle vi än en gång ta hjälp av snorkfröken för att beställa efterrätt. Nu är det väl inte så att jag och A springer där flera gånger i veckan men hur ofta ändrar egentligen en restaurang sin meny?
Ta Ming som exempel. Det är mer än 15 år sedan jag åt där första gången. Ingenting, verkligen I N G E N T I N G har ändrats på Menyn där. Jo, man får inte längre röka där.
Hur som haver. Vi skulle beställa den förhandstippade favoriten Milky Way men snorkis sa att det inte fanns nån sån på menyn. A som fann sig jäkligt snabbt sa att vi kanske skulle få titta på menyn igen så vi inte beställde något som vi kanske inte skulle tycka om.
Snorkis kom med en meny och pep därifrån illa kvickt. Jag slog direkt upp sidorna med efterrätter och döm om vår övervåning när där står klart och tydligt att den finns. Vi hann knappt dra efter andan för att förbereda vår klagosång förrän nästa servitris dök upp och frågade om vi hade problem med Milky Way.
Efter att ha avklarat samtalsämnen som kränga försäkringar, etniska minoriteter och det aldrig inaktuella ämnet tatueringar så pröjsade vi kalaset och begav oss till Cooper, eller om det heter Copper & Co eller Storgatans Bar & Kök... Om detta tvista de lärde. Där beställde jag en kärringdricka och de andra beställde lite mer traditionella drycker. Då vi var klara så hade några i sällskapet uppmärksammat att servitrisen hade samma BMI som Barbie och ungefär samma kroppshydda. Under en ansenlig mängd minutrar så ägnade sig våra spritförgiftade neandertalhjärnor åt att avgöra huruvida hon var naturligt utrustad eller om det var siliconpattar.
Det lät sig inte dröja länge innan vi kunde börja häckla halva omgivningen. Vid bordet bredvid sitter sex killar, eller fem killar och en... Ja hon såg ut som en karl men skrattade som en kärring. Men mina pengar lägger jag på att det var en kille iallafall. När solen sedan hade sänkt sig bakom Norra Berget och vi blev påminda om att det var mer vår än sommar ute så bad vi Herr Ober om lite värme ur gasolvärmarna.
Om jag inte minns fel så var de exakt orden som kom ur A´s mun "- Är de här bara dekoration eller funkar de?"
Peabrain sa att han skulle slå igång dem alldeles strax. Men sedan är det det där med tidsbegrepp.
Hur länge är en stund? Två snartar och tre strax... Hur lång tid är en strax? Tre ögonblick?
Nåja. När vi hade beställt in och druckit upp ytterligare varsin öl så var det så dags att bege sig till nästa ställe. Genomfrusen som en direkt följd till att Peabrain inte hade hållit vad han lovat så var A nu ganska sugen på att få säga ett par sanningens ord till honom. Men han höll sig undan och tur var väl det för honom!
Vi tog ut en slant ur den där fantastiska luckan i väggen och avslöjade var vår kosa skulle styra.
På Casinot hade vi också så förbaskat roligt med alldeles för många "blogg moments" som A uttryckte det! A spelade en del Black Jack. I början fick hon lite goda spelartips från en herre som säkerligen inte var på Casinot för första, eller sista, gången. Det blev en del dricka och gamla återseenden - och inte minst styrdans a la Dirty Dancing i svettiga lokaler. Sedan spelade vi lite moderniserade Enarmad bandit där A vann 600 riksdaler.
Än en gång skulle hon ta plats vid Black Jack-bordet. Hon spelade..... jämnt. Vann, förlorade, vann, förlorade unt so weiter. Efter en stund så kommer en äldre karl och sätter sig bredvid.
A får två åttor och satsar på en split då karln säger "-Fränt!" Schysst reaktion, tänker jag. Varpå han nämner att det var fränt gjort igen. nu gick det skapligt. hon förlorade på ena handen och vann på den andra.
Då säger karln "- Är du dum i huvet?!"
Men det skulle snart visa sig att det var han som var dum i huvet efter att ha stått och lyssnat på croupiern i typ tjugo minuter älta "-Visa för kameran vad du menar!" Då vänder sig A sådär iskallt som bara hon kan och undrar om det inte är han som är dum i huvet som inte klarar den enkla uppgiften att vifta med handen.
Kvällen började lida mot sitt slut och vad passar inte bättre än ett flottigt mål på Max. På väg dit över gropiga byggområdesvägar, mitt i mörkret så möter vi en moped som står och varvar.
Jag brister ut och säger "- Kola! * ", på det mest dialektala sättet vi har. Nä, vaför då, svarar den kvinnliga föraren med en skrikig röst. Vi brister ut i skratt! Jag skrattar för att hela jag är glad som tokfan och över chocken att jag är så förbannat gammal. Vadå, finns det tjejer som kör moppe? Ja just ja, nu finns det ju såna där scooters med variator å allt. Innan vi skiljdes åt så fick vi senaste uppdateringen beträffande "kolning". Det är gubbigt!
När Johan fått sin och Colas mat så är det min tur. Medan jag står där så börjar han och Cola äta sina burgare. Just i stunden så känns det smått komiskt eftersom jag är något av en sloweater emedan Johan är en fasteater. Han signalerar att han börjar äta och det utbyts en hel del gester.
Men mellan oss sitter ett sällskap som tar jäkligt illa upp av att Johan ropar " Markus!" Tjejen i sällskapet vänder sig mot honom och frågar om Johan tror att killen bredvid henne heter Markus. Ja vissa är lättstött må man säga...
När vi sedan tror att vi ska kunna börja varva ner kommer ett nytt sällskap och sätter precis bredvid oss. En av tjejerna är full som en alika och verkar fått ögonen på Johan. Om det är resultatet av hans attraktiva nuna eller lyckan över att hon lyckas fokusera blicken får vi hålla osagt. men jag såg nog att Cola kokade av svartsjuka ett litet tag där hahaha!
I stora drag - en satans förbannat jävla skitlyckad eftermiddag och kväll!!!
* = Kola [kåå:laa] (med ett L långt ner i gommen) Att låsa fast sitt hjuldrivna fordon med bromsarna och rusa motorn i varv för att sedan släppa koppling och på så vis frammana att det eller de drivande hjulen börjar spinna på in plats
Livspussel
1 månad, ca 4 veckor, ca 30 dagar
1 dag, 24 timmar, 1 440 minuter, 86 400 sekunder
Vad ska få plats?
Vad får plats?
Vad tar plats?
Vad vill ha plats?
Vad borde egentligen inte få plats?
Det är som A brukar skriva - det är ett ganska tragiskt liv egentligen. Inrutat och dant. Inga större avvikelser. Och de dagar som avviker är nästan så pass viktiga att få till att man ibland börja gnabbas om dem.
Men vi är ju ett rutinberoende släkte som trivs bäst när vi vet vad som ska göras och vad som kan väntas av oss - oavsett vad alla andra påstår. Rutiner är vår trygghet, säg det ju.
Hur kommer det sig att vi då inte trivs när det är inrutat? Rymmer rutan fel saker? Eller tar de rätta sakerna för stor plats?
Jag är bara intresserad av att rymma mitt liv med barnen, A, vår familj/släkt och min egen fritid. Att jobba är ett förbannat onödigt måste! Men för att inte halka in på vissa förfäders spår så tvingar jag mig till jobbet varje dag.
Frågan är om jag lyckas rymma de saker jag vill ska rymma? Uppenbarligen så lyckas jag inte rymma A tillräckligt eftersom jag är på jobbet hela dagen och på kvällen när jag har möjlighet att rymma A, så passar jag på att rymma min egen fritid. En tröst är väl att inte varje dag är exakt likadan. Eftersom matlagning och allmänt pyssel upptar det fåtal timmar som följer efter jobbet så hinner jag knappt med barnen heller.
Så vad fasen gör man..?
1 dag, 24 timmar, 1 440 minuter, 86 400 sekunder
Vad ska få plats?
Vad får plats?
Vad tar plats?
Vad vill ha plats?
Vad borde egentligen inte få plats?
Det är som A brukar skriva - det är ett ganska tragiskt liv egentligen. Inrutat och dant. Inga större avvikelser. Och de dagar som avviker är nästan så pass viktiga att få till att man ibland börja gnabbas om dem.
Men vi är ju ett rutinberoende släkte som trivs bäst när vi vet vad som ska göras och vad som kan väntas av oss - oavsett vad alla andra påstår. Rutiner är vår trygghet, säg det ju.
Hur kommer det sig att vi då inte trivs när det är inrutat? Rymmer rutan fel saker? Eller tar de rätta sakerna för stor plats?
Jag är bara intresserad av att rymma mitt liv med barnen, A, vår familj/släkt och min egen fritid. Att jobba är ett förbannat onödigt måste! Men för att inte halka in på vissa förfäders spår så tvingar jag mig till jobbet varje dag.
Frågan är om jag lyckas rymma de saker jag vill ska rymma? Uppenbarligen så lyckas jag inte rymma A tillräckligt eftersom jag är på jobbet hela dagen och på kvällen när jag har möjlighet att rymma A, så passar jag på att rymma min egen fritid. En tröst är väl att inte varje dag är exakt likadan. Eftersom matlagning och allmänt pyssel upptar det fåtal timmar som följer efter jobbet så hinner jag knappt med barnen heller.
Så vad fasen gör man..?
För tolv tusen år sedan...
I helgen såg vi "10000.bc". Av trailern att döma så inser man att det kanske inte är en höjdarrulle men dock en easy watching-film som passar som bedövningsmedel en lördagkväll när spänningshuvudvärken peakat och man bara vill koppla av i soffan med A.
Dock var filmen bedrövlig och nästan "tack vare" den så var huvudvärken än värre vid sänggående. Filmen var fanimej bland det sämsta jag sett.
För att jämföra så såg vi "27 dresses" på fredagen och det är ledsamt att säga det, men den dänger skiten ur
"10000 BC".
Jag vet inte vad "10000 BC" handlade om, om jag ska vara ärlig. Ni som sett trailern har säkert uppmärksammat en sabeltandad tiger... Denna tiger använder filmskaparen som nån jävla språngbräda och ursäkt för att komma vidare i filmen. Vilken Hollywoodälskare som helst hade gärna sett att kattafan fått följa med och göra stordåd.
Men neeeeeej då!
Det känns som att jag inte sett en hel film. Känner mig smått lurad. Kan knappt lämna ett utlåtande...
Dock var filmen bedrövlig och nästan "tack vare" den så var huvudvärken än värre vid sänggående. Filmen var fanimej bland det sämsta jag sett.
För att jämföra så såg vi "27 dresses" på fredagen och det är ledsamt att säga det, men den dänger skiten ur
"10000 BC".
Jag vet inte vad "10000 BC" handlade om, om jag ska vara ärlig. Ni som sett trailern har säkert uppmärksammat en sabeltandad tiger... Denna tiger använder filmskaparen som nån jävla språngbräda och ursäkt för att komma vidare i filmen. Vilken Hollywoodälskare som helst hade gärna sett att kattafan fått följa med och göra stordåd.
Men neeeeeej då!
Det känns som att jag inte sett en hel film. Känner mig smått lurad. Kan knappt lämna ett utlåtande...
Men för helvete, väx upp!
Redan när jag vaknade så kände jag att idag kommer det passa fint med en god glass efter middagen.
Jag visste vad som väntade. Montering av studsmatta, krattning av löv och fjolårsgräs medelst bortförsel av detsamma - och en massa annat som inte var inplanerat.
Så när vi hade grillat kycklingen och inmundigat den kullinariska måltiden så åkte jag och Nova till närmaste Mack-station och köpte glas. Just nu finns bara en glas i mina tankar. En glass med en aning oortodox kryddning, lite som glassboxens motsvarighet till Aladinaskens körsbärslikör - antingen älskar du eller hatar du den.
A´s val var redan klart. Nova ville såklart ha en likadan glass som mig - finsmakare som hon är. Men jag visste innerst inne att Neo aldrig skulle tycka om den. Så jag gick på ett, vad jag trodde var, säkert kort och köpte gamla hederliga och beprövade Sandwich.
Men när vi hade tagit plats i utemöbeln kom ett helt annat scenario än jag kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi att utspela sig. Neo gjorde en helvändning och, helt precis som A hade lyckats förutspå, skulle han ha samma glass som Nova. Eftersom Nova hade samma glass som mig så fanns bara en sån kvar. Han skulle ha min till varje pris och just då men enbart då, så agerade jag någorlunda vuxet och gav honom min - precis som en vuxen och en förälder gör (kalla mig gärna curling-, bowling- eller fotbollsförälder, eller vad det nu heter).
Men där sa treåringen i mig ifrån! Jag ville bara ställa mig upp och skrika;
"-Min glass - ta hit!" och gjorde mig beredd på att sparka i bordet om jag inte fick tillbaka den.
Istället så reste jag mig upp och sprang tjurig därifrån. Jag grep tag i några klädesplagg som jag egentligen inte ansåg ligga särskilt olämpligt till, och skulle minsann visa var de ska hänga! På väg till klädhängaren så sparkade jag till en kudde som låg väldigt lägligt. Jag ville bara grina!
Efter ett öginblick så började jag sansa mig och började tänka rationellt. Den egotrippade, treåringen börjar avvika... Då hör jag Neo ropa "- Pappa, du kan få din glass!"
En riktig dräpare. Lärjungen blir lärare. Näst intill snyftande gick jag ut mot altanen och fick veta att han inte tyckte om glassen. Han ville ha sin Sandwich igen. Jag torkade tårarna och åt förnöjt min efterlängtade glass.
Även om grinet och tårarna egentligen aldrig fanns där så var det ändå gråt och tandagnislan på sätt och vis...
Men för helvete, väx upp!
Innehåll
Chokladglass med överdrag av mjölkchoklad (25%) med smak av kanel, muskot och honung. Skummjölk, socker, glukossirap, kakaosmör, vegetabiliskt fett, skummjölkspulver, kakaomassa, smörfett, fettreducerat kakaopulver, helmjölkspulver, emulgeringsmedel (E471, E442, E476), stabiliseringsmedel (E410, E407), arom.
"Kan du vända på mig?"
Som ni alla vet så är ju ungar för jävla bedårande - särskilt ens egna. Nu skriver väl jag enbart till de närmast sörjande.
Men, vid middagsbordet så säger Nova;
- Mamma? Kan du vända på mig?
- Hur då, menar du?
- Så jag blir åt rätt håll i skeden...
Hon sitter alltså och tittar på sig själv i den konkava delen av skeden. Och även fast man som vuxen inte förstått varför man syns upp-och-ner så har man i alla fall lärt sig av erfarenhet att det inte är nåt man kan ändra på.
Hur som helst - roligt hade vi åt saken!
Men Nova får nog vänta med att lära sig att;
"Hur man än vänder sig så har man rumpan bak"
Men, vid middagsbordet så säger Nova;
- Mamma? Kan du vända på mig?
- Hur då, menar du?
- Så jag blir åt rätt håll i skeden...
Hon sitter alltså och tittar på sig själv i den konkava delen av skeden. Och även fast man som vuxen inte förstått varför man syns upp-och-ner så har man i alla fall lärt sig av erfarenhet att det inte är nåt man kan ändra på.
Hur som helst - roligt hade vi åt saken!
Men Nova får nog vänta med att lära sig att;
"Hur man än vänder sig så har man rumpan bak"
Let the competition... begin!
Vad bättre tider finns det än när snön försvunnit och solen gör sina första ryck och skiner med en aldrig sinande energi? Kroppen fylls med vigör och hugnad över att ljusare och längre dygn är komna. En viss förnimmelse av att det kommer att bli en sommar i år också med ett par veckors ledighet som påföljd - frukten av ett helt års arbete!
Men bäst av allt när man lever i ett bostadsområde som detta är den tysta tävlingen om vem som tar hem
- Årets premiär
- Årets nykomling
- Årets "skrytbyggge"
- Årets high score
och slutligen
- Årets folkvalde
Den som skött försäsongsträningen ordentligt har redan diskat gallret, inventerat och kompletterat grillgafflar medelst övrigt grillgeråd, köpt kol och tändvätska. Du tilldelas högre poäng och respekt om du använder dig av grillstarter och tändblock.
Säsongen har knappt börjat - men för den prestigefyllde har den förra knappt slutat.
Let the competition begin!
Men bäst av allt när man lever i ett bostadsområde som detta är den tysta tävlingen om vem som tar hem
- Årets premiär
- Årets nykomling
- Årets "skrytbyggge"
- Årets high score
och slutligen
- Årets folkvalde
Den som skött försäsongsträningen ordentligt har redan diskat gallret, inventerat och kompletterat grillgafflar medelst övrigt grillgeråd, köpt kol och tändvätska. Du tilldelas högre poäng och respekt om du använder dig av grillstarter och tändblock.
Säsongen har knappt börjat - men för den prestigefyllde har den förra knappt slutat.
Let the competition begin!
Knip käft, å kör!!
Ni vet hur man ibland kan fälla en sån där kommentar som får den andre personen att helt tappa fattningen.
Precis återkommen till de kommungråa väggarna på jobbet efter ett halvt bisarrt bröstpass kan jag fortfarande inte sluta skratta!
Först och främst - för att klargöra saker och ting. Jocks i Sundsvall är, och förblir, det sämsta lilla "på-sin-höjd-lämpad-för-rehab"-stället!! Samtidigt som jag försöker få bukt med min fotbollsspelande vän som antingen, av iver över att få köra ett efterlängtat lunchpass eller nervositeten att inte veta vad som komma skall, nästintill talar i tungor, så får jag även tampas med allsköns jävla tryckarlåtar och downbeats.
Stämningen blir mysigare och karln pladdrar på än värre. Nästan övertänd av alla koffein/kreatin/taurin-produkter jag nyss stoppat i mig och ivrig över att få prestera lite i övningarnas Rolls Royce känner jag min personliga osäkerhet skölja över mig. När rehab, små kroppsnära kläder och Roxette´s "It must have been love" blandas så blir det nära på en homo-erotisk upplevelse. Jag känner mig väldigt obekväm...
Under tiden som han ligger ner, till synes måttligt till medelansträngd utan tillstymmelse till att sluta pladdra
så frågar han;
- Asså, kan man studsa stången mot bröstkorgen?
- Ja det kan man, men det behöver inte vara rätt...
- Ja men, ja men, ja men.....
Då kommer dräparen - slagkraftig som en pålmaskin!
- Knip käft, å kör!!
Ja! Så tog man udden av diskusionen! Det var basta!
Vipps, så var det setet slut!
Tack för idag SJOMAK!
Precis återkommen till de kommungråa väggarna på jobbet efter ett halvt bisarrt bröstpass kan jag fortfarande inte sluta skratta!
Först och främst - för att klargöra saker och ting. Jocks i Sundsvall är, och förblir, det sämsta lilla "på-sin-höjd-lämpad-för-rehab"-stället!! Samtidigt som jag försöker få bukt med min fotbollsspelande vän som antingen, av iver över att få köra ett efterlängtat lunchpass eller nervositeten att inte veta vad som komma skall, nästintill talar i tungor, så får jag även tampas med allsköns jävla tryckarlåtar och downbeats.
Stämningen blir mysigare och karln pladdrar på än värre. Nästan övertänd av alla koffein/kreatin/taurin-produkter jag nyss stoppat i mig och ivrig över att få prestera lite i övningarnas Rolls Royce känner jag min personliga osäkerhet skölja över mig. När rehab, små kroppsnära kläder och Roxette´s "It must have been love" blandas så blir det nära på en homo-erotisk upplevelse. Jag känner mig väldigt obekväm...
Under tiden som han ligger ner, till synes måttligt till medelansträngd utan tillstymmelse till att sluta pladdra
så frågar han;
- Asså, kan man studsa stången mot bröstkorgen?
- Ja det kan man, men det behöver inte vara rätt...
- Ja men, ja men, ja men.....
Då kommer dräparen - slagkraftig som en pålmaskin!
- Knip käft, å kör!!
Ja! Så tog man udden av diskusionen! Det var basta!
Vipps, så var det setet slut!
Tack för idag SJOMAK!
Bonus pater familia
Nu börjar de där senimentala, klichéomspunna inläggen komma.
Som i ett töcken vaknar jag på mornarna. Trött som aldrig förr. För de av er (för att försvenska ett amerikanskt sätt att prata på) som känner mig sedan gammalt vet att när John Blund kämpar på med hela världens barn så brukar jag välja toalettgolvet för en stunds återhämtning så jag kan fortsätta umgås med mina vänner och bekanta.
När sedan morgonen gryr har jag varit uppe i god tid för att väcka tuppen. "Ingen trött och tristen såhär på morgonkvisten", har varit mitt motto.
Men på senare år, utan att botanisera bland alla de orsaker som kan finnas, så har jag på nåt sätt lyckats vända hela smeten - på gott och ont.
När allt kommer omkring, och oavsett hur trött jag må vara, så är alltid lyckan att få ha en så underbar familj som jag har. Tänk vad fantastiskt oförstörda barnen är.
Min äldsta dotter från mitt första äktenskap (för att citera en väl okänd glad och trevlig gringubbe) riktigt lyser när hon utvecklas, när hon får göra något hon älskar. Vit som en snö och så oskuldsfull.
Min första son har en otroligt fin egenskap att verka kunna glädjas åt allt. Han kan sussa i djupaste REM-sömn för att sedan vakna med ett knyck, bränna av det bredaste leendet jag sett, slå upp ögonen och se mer vaken ut än killen i Visin-reklamen.
Det är som damerna älskar att skylta om på dagvården (daycare på engelska borde väl bli dagvård?).
"Ett barn är som en tom flaska, livet fyller flaskan."
Även om det kanske inte alltid märks så håller jag på att kämpa stjärten av mig för att fylla den delen av flaskan på bästa sätt. Mitt mål från denna dagen är att barnen ska bli allt jag är - men myyyyycket bättre.
"Det är lättare att ljuga för sig själv, än att ljuga för andra" That´s my koan. Från och med nu, så är det min koan.
Jag hoppas jag ska kunna vara bonus pater familia i mina barns - och min frus - ögon.
Som i ett töcken vaknar jag på mornarna. Trött som aldrig förr. För de av er (för att försvenska ett amerikanskt sätt att prata på) som känner mig sedan gammalt vet att när John Blund kämpar på med hela världens barn så brukar jag välja toalettgolvet för en stunds återhämtning så jag kan fortsätta umgås med mina vänner och bekanta.
När sedan morgonen gryr har jag varit uppe i god tid för att väcka tuppen. "Ingen trött och tristen såhär på morgonkvisten", har varit mitt motto.
Men på senare år, utan att botanisera bland alla de orsaker som kan finnas, så har jag på nåt sätt lyckats vända hela smeten - på gott och ont.
När allt kommer omkring, och oavsett hur trött jag må vara, så är alltid lyckan att få ha en så underbar familj som jag har. Tänk vad fantastiskt oförstörda barnen är.
Min äldsta dotter från mitt första äktenskap (för att citera en väl okänd glad och trevlig gringubbe) riktigt lyser när hon utvecklas, när hon får göra något hon älskar. Vit som en snö och så oskuldsfull.
Min första son har en otroligt fin egenskap att verka kunna glädjas åt allt. Han kan sussa i djupaste REM-sömn för att sedan vakna med ett knyck, bränna av det bredaste leendet jag sett, slå upp ögonen och se mer vaken ut än killen i Visin-reklamen.
Det är som damerna älskar att skylta om på dagvården (daycare på engelska borde väl bli dagvård?).
"Ett barn är som en tom flaska, livet fyller flaskan."
Även om det kanske inte alltid märks så håller jag på att kämpa stjärten av mig för att fylla den delen av flaskan på bästa sätt. Mitt mål från denna dagen är att barnen ska bli allt jag är - men myyyyycket bättre.
"Det är lättare att ljuga för sig själv, än att ljuga för andra" That´s my koan. Från och med nu, så är det min koan.
Jag hoppas jag ska kunna vara bonus pater familia i mina barns - och min frus - ögon.
