Tatuering numero three - men ingen bad ass...
Idag, aprox 12:20, bokade jag tid för min tredje tatuering. Men vänta nu! Spola tillbaka bandet!
"gnireutat ejdetr nim röf dit gaj..." (äh, det är bara skitnördigt att försöka illustrera hur man spolar tillbaka).
Nå väl. För att vara på min säkra sida så kan vi gå tillbaka ett år i tiden, drygt. Att modifiera kroppen med en tatuering var som att skända kroppen. Utan att skylla från mig, men hade det inte varit för A så hade den uppfattningen fortfarande varit en högt värderad sådan.
Men av någon anledning så kom jag på andra tankar. Och eftersom jag har två (nåja, tre egentligen) personer i mitt liv som jag skulle kunna hedra så kände jag att det inte skulle bli en tatuering utan baktanke, utan känsla, något som skulle komma att sakna betydelse framgent.
Eftersom det finns två att hedra föll tankarna på två tatueringar. Det stod rätt klart att deras namn skulle bli temat. Jag tror inte det finns ett teckensnitt, eller font om man vill säga, som undsluppit att skriva barnens namn.
Till slut trodde jag att jag hade allt klart, hur det skulle färgläggas och vilket teckensnitt som gällde. Väl hos tatueraren så skedde den sista modifieringen och saken var klar.
Med orden från en god vän till lika hobbybuilder som tatuerat halva kroppen, och A´s reaktion färskt i minnet, placerade jag kroppen i den gamla tandläkarstolen. "Det här är en bagatell", "det finns tjejer som har klarat det här" är bara några av tankarna som flög genom min lilla hjärna.
Men när nålen, likt en slö morakniv, fick min högra arm i besittning visste jag att Ami i Miami Ink inte på något vis ljugit när han sa "-Man ska ha gjort sig förtjänt av sin tatuering"! Smärta är vekhet som lämnar kroppen", intalade jag mig och med en bedragande snålhet tänkte jag att ju kortare tid det tar, desto mindre dyrt blir det.
När kroppen sedan riste som om jag hade feber insåg jag att kroppen tar beydligt mer stryk än jag hade räknat med. I stundens hetta var jag glad att barnen inte heter Maximilian och Mathilda.
Men smärtans ansikte falnar i minnet och nu har jag bestämt mig för en tredje alltså. Någon dag i en snar framtid är min av naturen komna rygg ett minne blott. Denna gång blir det ett "tryck" som helt saknar innebörd, det blir bara något jag tycker ser estetiskt rätt ut. Nja, kanske inte riktigt ändå...
Färgsättning blir detsamma, tribalen som börjar med en begynnande svans blir till två grenar som sedan "flätar sig åt varsit håll". Jag gillar att tänka på den som en hedrande symbol mina barn - again. Den symboliserar familjens ursprung och att våra liv alltid kommer vara sammanflätade (hoppas jag). Men det kommer dock inte bli någon utmaning för tatuerings-Kenta.
Om det, mina förväntningar till trots, blir dåligt så blir det inte så dåligt som denna :-)
"gnireutat ejdetr nim röf dit gaj..." (äh, det är bara skitnördigt att försöka illustrera hur man spolar tillbaka).
Nå väl. För att vara på min säkra sida så kan vi gå tillbaka ett år i tiden, drygt. Att modifiera kroppen med en tatuering var som att skända kroppen. Utan att skylla från mig, men hade det inte varit för A så hade den uppfattningen fortfarande varit en högt värderad sådan.
Men av någon anledning så kom jag på andra tankar. Och eftersom jag har två (nåja, tre egentligen) personer i mitt liv som jag skulle kunna hedra så kände jag att det inte skulle bli en tatuering utan baktanke, utan känsla, något som skulle komma att sakna betydelse framgent.
Eftersom det finns två att hedra föll tankarna på två tatueringar. Det stod rätt klart att deras namn skulle bli temat. Jag tror inte det finns ett teckensnitt, eller font om man vill säga, som undsluppit att skriva barnens namn.
Till slut trodde jag att jag hade allt klart, hur det skulle färgläggas och vilket teckensnitt som gällde. Väl hos tatueraren så skedde den sista modifieringen och saken var klar.
Med orden från en god vän till lika hobbybuilder som tatuerat halva kroppen, och A´s reaktion färskt i minnet, placerade jag kroppen i den gamla tandläkarstolen. "Det här är en bagatell", "det finns tjejer som har klarat det här" är bara några av tankarna som flög genom min lilla hjärna.
Men när nålen, likt en slö morakniv, fick min högra arm i besittning visste jag att Ami i Miami Ink inte på något vis ljugit när han sa "-Man ska ha gjort sig förtjänt av sin tatuering"! Smärta är vekhet som lämnar kroppen", intalade jag mig och med en bedragande snålhet tänkte jag att ju kortare tid det tar, desto mindre dyrt blir det.
När kroppen sedan riste som om jag hade feber insåg jag att kroppen tar beydligt mer stryk än jag hade räknat med. I stundens hetta var jag glad att barnen inte heter Maximilian och Mathilda.
Men smärtans ansikte falnar i minnet och nu har jag bestämt mig för en tredje alltså. Någon dag i en snar framtid är min av naturen komna rygg ett minne blott. Denna gång blir det ett "tryck" som helt saknar innebörd, det blir bara något jag tycker ser estetiskt rätt ut. Nja, kanske inte riktigt ändå...
Färgsättning blir detsamma, tribalen som börjar med en begynnande svans blir till två grenar som sedan "flätar sig åt varsit håll". Jag gillar att tänka på den som en hedrande symbol mina barn - again. Den symboliserar familjens ursprung och att våra liv alltid kommer vara sammanflätade (hoppas jag). Men det kommer dock inte bli någon utmaning för tatuerings-Kenta.
Om det, mina förväntningar till trots, blir dåligt så blir det inte så dåligt som denna :-)
Kommentarer
Postat av: Fifick
Nej vi får verkligen hoppas att det inte blir så dåligt. =)
Trackback
