Så var det gjort!
Nu sitter den på plats!
Gårdagskvällen ägnade jag åt att "inte hitta något bättre". Vilket jag lyckades med. Lite finslipning på den utvalda och sedan kom så morgondagen. Idag har jag svävat någonstans mellan osvensk kaxighet och total avsaknad av självförtroende inför uppgiften.
Jag visste att A skulle vila efter att hon varit på dagis en stund med barnen. Jag ville ju absolut inte störa hennes välbehövliga vila men flera gånger ertappade jag mig själv med att sitta och fingra på telefonen för att ringa henne. Å inte ringde hon någon gång heller :-)
Men inget ont som inte har något gott med sig - det har gått undan på jobbet idag. För att inte tänka på den stundande smärtan så har jag varit tvungen att jobba duktigt.
Men när klockan var runt 13:00 så kom osäkerheten. Det var nästan så jag ringde och avbokade. Vet egentligen inte varför, fick stora skälvan i alla fall... Men så sansade jag mig och kände mig efter en stund otroligt säker på "trycket". En stund efter det så ringer A och just då lackar svetten i nävarna. Det börjar dra ihop sig och jag känner att jag måste skrika av mig!
Men jag fick en lugn stund hos Kentha och det hjälpte. Det smärtade inte alls så jävligt som det gjorde på underarmarna. Vi hade faktiskt en jävligt trevlig stund dessutom. Fort gick det också.
Men när han säger "vi ska ta monsternålen" så frågar jag i vilket avseende den är att anse som monster. Då svarar inte karln. Halvnervös frågade jag igen och då flinade han bara..... Det visade sig att de där tjugotvå nålarna kändes lite mer än fem...
Väl hemma så kom lilla jyrun och Nova sa att min var coolare än mammas. Men i slutänden så verkar det ha bivit oavgjort. Jag kommer inte i närheten av att klä så bra i en tatuering som A gör. Den på sidan är skitfräck. Dessutom så ligger A ljusår före eftersom hon faktiskt har en tatuering som hon ritat själv. Det är stort!
Men nöjd är jag och så här blev den
Gårdagskvällen ägnade jag åt att "inte hitta något bättre". Vilket jag lyckades med. Lite finslipning på den utvalda och sedan kom så morgondagen. Idag har jag svävat någonstans mellan osvensk kaxighet och total avsaknad av självförtroende inför uppgiften.
Jag visste att A skulle vila efter att hon varit på dagis en stund med barnen. Jag ville ju absolut inte störa hennes välbehövliga vila men flera gånger ertappade jag mig själv med att sitta och fingra på telefonen för att ringa henne. Å inte ringde hon någon gång heller :-)
Men inget ont som inte har något gott med sig - det har gått undan på jobbet idag. För att inte tänka på den stundande smärtan så har jag varit tvungen att jobba duktigt.
Men när klockan var runt 13:00 så kom osäkerheten. Det var nästan så jag ringde och avbokade. Vet egentligen inte varför, fick stora skälvan i alla fall... Men så sansade jag mig och kände mig efter en stund otroligt säker på "trycket". En stund efter det så ringer A och just då lackar svetten i nävarna. Det börjar dra ihop sig och jag känner att jag måste skrika av mig!
Men jag fick en lugn stund hos Kentha och det hjälpte. Det smärtade inte alls så jävligt som det gjorde på underarmarna. Vi hade faktiskt en jävligt trevlig stund dessutom. Fort gick det också.
Men när han säger "vi ska ta monsternålen" så frågar jag i vilket avseende den är att anse som monster. Då svarar inte karln. Halvnervös frågade jag igen och då flinade han bara..... Det visade sig att de där tjugotvå nålarna kändes lite mer än fem...
Väl hemma så kom lilla jyrun och Nova sa att min var coolare än mammas. Men i slutänden så verkar det ha bivit oavgjort. Jag kommer inte i närheten av att klä så bra i en tatuering som A gör. Den på sidan är skitfräck. Dessutom så ligger A ljusår före eftersom hon faktiskt har en tatuering som hon ritat själv. Det är stort!
Men nöjd är jag och så här blev den
Svettiga händer
Här sitter jag i godan ro, lyssnar på Whiskey in the Jar och tjyvar lite tid från arbetsgivaren då jag plötsligt slås av tanken på mitt sent tagna beslut om att följa grundplanen att tatuera mig på min initialt bokade tid hos Kentha.
Gaaaaahhhhh! (som kidsen skriver). Nu börjar jag förnimma smärtan vid senaste besöket. Men trots att jag minns hur ont det gjorde så kan jag ändå på nåt vis inte sluta längta heller. Händerna blir helt svettig av bara tanken på att pinan kommer bli mycket längre och förmodligen kommer delas upp på två tillfällen.
Hur kommer det sig att det blev Kentha trots allt då? Jag fick äntligen komma till han som gjort ett så fint jobb på Johan, igår. Efter att vi resonerat en stund och jag fått veta att han inte har exakt den rödfärg jag vill ha och att jag kommer förstöra kanske hela semestern med A & barnen för att läka, bara för att det inte finns några tidigare tider att boka med honom, så beslöt jag mig för att hålla mig till grundplanen. Det kommer förmodligen kosta mer, resultatet kommer nog bli detsamma men jag blir förhoppningsvis klar tidigare.
Men vem ska sköta om mig på dagarna då när jag behöver smörj. I A´s frånvaro så skulle det ju vara tryggt med någon som blivit tatuerad själv som kanske förstår hur man ska smörja. Men jag har nog ett offer moaahahahaaa... Han är så varsam *skratt*
Ps. Jag återkommer med slutresultatet senare...
Gaaaaahhhhh! (som kidsen skriver). Nu börjar jag förnimma smärtan vid senaste besöket. Men trots att jag minns hur ont det gjorde så kan jag ändå på nåt vis inte sluta längta heller. Händerna blir helt svettig av bara tanken på att pinan kommer bli mycket längre och förmodligen kommer delas upp på två tillfällen.
Hur kommer det sig att det blev Kentha trots allt då? Jag fick äntligen komma till han som gjort ett så fint jobb på Johan, igår. Efter att vi resonerat en stund och jag fått veta att han inte har exakt den rödfärg jag vill ha och att jag kommer förstöra kanske hela semestern med A & barnen för att läka, bara för att det inte finns några tidigare tider att boka med honom, så beslöt jag mig för att hålla mig till grundplanen. Det kommer förmodligen kosta mer, resultatet kommer nog bli detsamma men jag blir förhoppningsvis klar tidigare.
Men vem ska sköta om mig på dagarna då när jag behöver smörj. I A´s frånvaro så skulle det ju vara tryggt med någon som blivit tatuerad själv som kanske förstår hur man ska smörja. Men jag har nog ett offer moaahahahaaa... Han är så varsam *skratt*
Ps. Jag återkommer med slutresultatet senare...
Ej för känsliga läsare!
Nu är jag så desperat! Jag vill inte må så här längre! Mina vänner bara skrattar åt mig - om jag hade några vänner det vill säga...
Nä, det känns som allt går emot mig nu. Varför svarar du inte i telefonen när jag ringer?! Jag är så beroende av dig!! Är det mig det är fel på? Varför ringer du inte upp trots att jag lämnat meddelande?!
Det känns som att det bara är du som kan hjälpa mig på riktigt.....
...med min nästa tatuering alltså. Hallå där, Pär. Är du där? Du får inte göra så här!
Nånting liknande så här ska den bli, med mindre fläcktyfus:
Nä, det känns som allt går emot mig nu. Varför svarar du inte i telefonen när jag ringer?! Jag är så beroende av dig!! Är det mig det är fel på? Varför ringer du inte upp trots att jag lämnat meddelande?!
Det känns som att det bara är du som kan hjälpa mig på riktigt.....
...med min nästa tatuering alltså. Hallå där, Pär. Är du där? Du får inte göra så här!
Nånting liknande så här ska den bli, med mindre fläcktyfus:
Tatuering numero three - men ingen bad ass...
Idag, aprox 12:20, bokade jag tid för min tredje tatuering. Men vänta nu! Spola tillbaka bandet!
"gnireutat ejdetr nim röf dit gaj..." (äh, det är bara skitnördigt att försöka illustrera hur man spolar tillbaka).
Nå väl. För att vara på min säkra sida så kan vi gå tillbaka ett år i tiden, drygt. Att modifiera kroppen med en tatuering var som att skända kroppen. Utan att skylla från mig, men hade det inte varit för A så hade den uppfattningen fortfarande varit en högt värderad sådan.
Men av någon anledning så kom jag på andra tankar. Och eftersom jag har två (nåja, tre egentligen) personer i mitt liv som jag skulle kunna hedra så kände jag att det inte skulle bli en tatuering utan baktanke, utan känsla, något som skulle komma att sakna betydelse framgent.
Eftersom det finns två att hedra föll tankarna på två tatueringar. Det stod rätt klart att deras namn skulle bli temat. Jag tror inte det finns ett teckensnitt, eller font om man vill säga, som undsluppit att skriva barnens namn.
Till slut trodde jag att jag hade allt klart, hur det skulle färgläggas och vilket teckensnitt som gällde. Väl hos tatueraren så skedde den sista modifieringen och saken var klar.
Med orden från en god vän till lika hobbybuilder som tatuerat halva kroppen, och A´s reaktion färskt i minnet, placerade jag kroppen i den gamla tandläkarstolen. "Det här är en bagatell", "det finns tjejer som har klarat det här" är bara några av tankarna som flög genom min lilla hjärna.
Men när nålen, likt en slö morakniv, fick min högra arm i besittning visste jag att Ami i Miami Ink inte på något vis ljugit när han sa "-Man ska ha gjort sig förtjänt av sin tatuering"! Smärta är vekhet som lämnar kroppen", intalade jag mig och med en bedragande snålhet tänkte jag att ju kortare tid det tar, desto mindre dyrt blir det.
När kroppen sedan riste som om jag hade feber insåg jag att kroppen tar beydligt mer stryk än jag hade räknat med. I stundens hetta var jag glad att barnen inte heter Maximilian och Mathilda.
Men smärtans ansikte falnar i minnet och nu har jag bestämt mig för en tredje alltså. Någon dag i en snar framtid är min av naturen komna rygg ett minne blott. Denna gång blir det ett "tryck" som helt saknar innebörd, det blir bara något jag tycker ser estetiskt rätt ut. Nja, kanske inte riktigt ändå...
Färgsättning blir detsamma, tribalen som börjar med en begynnande svans blir till två grenar som sedan "flätar sig åt varsit håll". Jag gillar att tänka på den som en hedrande symbol mina barn - again. Den symboliserar familjens ursprung och att våra liv alltid kommer vara sammanflätade (hoppas jag). Men det kommer dock inte bli någon utmaning för tatuerings-Kenta.
Om det, mina förväntningar till trots, blir dåligt så blir det inte så dåligt som denna :-)
"gnireutat ejdetr nim röf dit gaj..." (äh, det är bara skitnördigt att försöka illustrera hur man spolar tillbaka).
Nå väl. För att vara på min säkra sida så kan vi gå tillbaka ett år i tiden, drygt. Att modifiera kroppen med en tatuering var som att skända kroppen. Utan att skylla från mig, men hade det inte varit för A så hade den uppfattningen fortfarande varit en högt värderad sådan.
Men av någon anledning så kom jag på andra tankar. Och eftersom jag har två (nåja, tre egentligen) personer i mitt liv som jag skulle kunna hedra så kände jag att det inte skulle bli en tatuering utan baktanke, utan känsla, något som skulle komma att sakna betydelse framgent.
Eftersom det finns två att hedra föll tankarna på två tatueringar. Det stod rätt klart att deras namn skulle bli temat. Jag tror inte det finns ett teckensnitt, eller font om man vill säga, som undsluppit att skriva barnens namn.
Till slut trodde jag att jag hade allt klart, hur det skulle färgläggas och vilket teckensnitt som gällde. Väl hos tatueraren så skedde den sista modifieringen och saken var klar.
Med orden från en god vän till lika hobbybuilder som tatuerat halva kroppen, och A´s reaktion färskt i minnet, placerade jag kroppen i den gamla tandläkarstolen. "Det här är en bagatell", "det finns tjejer som har klarat det här" är bara några av tankarna som flög genom min lilla hjärna.
Men när nålen, likt en slö morakniv, fick min högra arm i besittning visste jag att Ami i Miami Ink inte på något vis ljugit när han sa "-Man ska ha gjort sig förtjänt av sin tatuering"! Smärta är vekhet som lämnar kroppen", intalade jag mig och med en bedragande snålhet tänkte jag att ju kortare tid det tar, desto mindre dyrt blir det.
När kroppen sedan riste som om jag hade feber insåg jag att kroppen tar beydligt mer stryk än jag hade räknat med. I stundens hetta var jag glad att barnen inte heter Maximilian och Mathilda.
Men smärtans ansikte falnar i minnet och nu har jag bestämt mig för en tredje alltså. Någon dag i en snar framtid är min av naturen komna rygg ett minne blott. Denna gång blir det ett "tryck" som helt saknar innebörd, det blir bara något jag tycker ser estetiskt rätt ut. Nja, kanske inte riktigt ändå...
Färgsättning blir detsamma, tribalen som börjar med en begynnande svans blir till två grenar som sedan "flätar sig åt varsit håll". Jag gillar att tänka på den som en hedrande symbol mina barn - again. Den symboliserar familjens ursprung och att våra liv alltid kommer vara sammanflätade (hoppas jag). Men det kommer dock inte bli någon utmaning för tatuerings-Kenta.
Om det, mina förväntningar till trots, blir dåligt så blir det inte så dåligt som denna :-)
