Neanderthal

Efter middagen idag så duschade vi och skulle åka till något skärgårdskafé för att inmundiga en godbit och en kopp kaffe. Vi hade ställt in siktet på Hamnstugan på cancerön och eftersom vi inte varit ut till något havsställe och fikat i år så var förväntningarna höga.

Även om jag hade Juniskärscafé i åtanke så dök aldrig alternativet upp eftersom avsåndet och tidsnöden talade emot det. Så när vi kommit ut till Hamnstugan så parkerade vi på den knappt halvfulla parkeringsytan, gick upp och tog oss ett bord utanför caféet och barnen gjorde sig hemmastad direkt.

Jag och A började resonera om man var tvungen att säga till att man kommit eller om de kom ut och serverade.
Jag gick in och fick veta vid den tidpunkten att de var fullbokade?! Med vad? Det var ju knappt till hälften med kunder.
"-Inte ens för en fika?", frågade jag. "-Nej tyvärr, svarade tjejen och sa att vi var välkomna en annan dag.

Not likely!

För de av er som läser bloggen så kanske ni minns att jag började grina när Neo tog min glass. Här kom ännu en sådan upplevelse och nu hatar jag ön ännu mer och dess välbeställda skrytmånsar till invånare vars självkänsla står i omvänd proportion till deras banksaldo!