Sympatiserande fotbollshatare

Har så länge jag kan minnas avskytt "sporten" fotboll. Det roar sig i min första seriösa kontakt med sporten way back till när jag var runt sju år, tror jag. Jag var med på en träning men insåg att man inte fick göra nåt kul.
Man fick inte ta bollen med händerna, man fick inte tacklas eller brottas, det var en gigantisk plan att springa frma och tillbaka över - för att jaga en boll.

Men mig lurar man inte. Så jag överlät den sporten till de andra.

Min nästa (o)seriösa kontakt med sporten var nog i gymnasiet. Vår skolla var en av fotbollsgymnasierna och efter en gympalektion så hamnade jag mitt i skottlinjen mellan flera fotbollskillar. Som 16-, 17-åring är man väl rätt omogen. Så även jag. Men jag insåg då att det finns encelliga amöbor med större IQ än de där grabbar när kissbomberna skar luften i duschen.

Sedan har de liksom halv-om-halvt förföljt mig. Slow minded killar som går på tå och inte verkar kunna samtala om något annat än bira och fotboll.

Men jag tycker det är kul för er att det är lite av en fotbollsfest going on. Hoppas det går bra för oss (visst är det oss om de vinner med "dem" om de förlorar?)! Ikväll sparkar vi av mot Ryssland. Kanske ska jag titta mest för att få tillbringa lite tid med A...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0